Fick den i brevlådan igår. Betyder det att det är dags att börja löpträna nu? Det kändes ju jättekul när jag anmälde mig. Laddad efter ett bra resultat. Men nu är jag inte så sugen på att ge mig ut och springa. Mål för 2011 är milen under en timme. Går löpträningen lika bra som i somras med utveckling och resultat är det absolut möjligt. Gäller att jag inte slutar springa tre veckor innan loppet bara…
Det var vad klockan stod på när jag passerade mållinjen efter en mil tillsammans med 22 000 andra glada tjejer/kvinnor/damer/tanter osv. Jag har idag klarat att springa TjejMilen. Nog för att segraren Isabellah Andersson springer i en annan liga. Hon hann nästan komma i mål innan jag tog mina första löpsteg iväg på Lidarängsvägen. Hon hade passerat mållinjen och stod och smaskade på ostkaka när jag började få upp farten. GRATTIS! Men som sagt, man måste ju ha ett resultat för att få starta i första gruppen, det hade ju inte jag 
I fredags hämtade jag ut min nummerlapp och det kändes helt overkligt när jag klev in i Danica-hallen. Hade någon sagt för ett år sedan att jag skulle springa hade jag skrattat gott. Efter att ha klarat av VårRuset i våras ”enkelt” började jag tänka lite på att satsa på något längre lopp under säsongen. Surfade runt lite, men fastnade för denna ”klassiker” och plötsligt var det två dagar kvar till sista anmälningsdag. Då är det väl bara att anmäla sig! Och det gjorde jag, gott om tid att träna… Men tiden går fort när man ha roligt och i fredags tog jag då mitt startbevis och begav mig till Östemalms IP.
Första start klockan 12 idag. Jag bestämde mig för att starta i grupp 4; 60-62 min. Ett riktigt bra val kände jag. Jag och de runt mig höll ett jämnt tempo, flera av dem följdes åt hela vägen. Vi joggade iväg ut mot Djurgården. Det var en fin väg att springa, dock asfalt nästan hela vägen. Gillar inte att springa på asfalt. Det började kännas i benhinnorna runt 3 km och jag funderade på om det skulle stoppa mig. Men jag bestämde mig snabbt för att lite smärta kan jag ta. Blir det värre så att det verkligen gör ont varje steg, då får jag väl kliva av. Efter ytterligare ett par km gjorde det inte alls ont längre, vet inte om kroppen vande sig eller bara insåg att hjärnan inte skulle bry sig. Jag fortsatte springa. 32 min vid 5 km och hejjarklacken på sidan skriker att ”Nu är ni halvvägs!” Enkelt! Jag bara fortsatte springa, höger – vänster – höger – vänster… Och snart hade jag passerat 9km-markeringen. Bara en endaste kilometer kvar. Det känns som att den var den längsta, men utmed vägen stod folk på både höger och vänster sida och klappade och ropade. Tramp – tramp – tramp, tillbaka på Gärdets gräs och förbi mållinjen. Jag gjorde det!!
Stannar klockan och väntar med spänning på den officiella tiden, 1.05.33. 6:30 per kilometer. Nästa år är 60 min tidsgränsen.
Det var en gång för länge sen (10 år sedan) en dansk pop-grupp som gjorde en jättehit. De hette Safri Duo och hiten var Played-a-live, kanske mer känd som The Bongo Song. En låt med riktigt bra energi och tempo. I torsdags när jag satte mig i bilen hem från mitt lyckade löppass spelades denna härliga låt på radio och jag var, för mig, ovanligt snabb med att ladda ner den till mitt iTunes.
Idag var det dags att springa igen. Jag måste ju testa att springa en mil innan Tjejmilen. Det är nu en vecka kvar till start, räknar man timmar är det inte riktigt en vecka. Två gånger 6 km var planen. Fick sällskap av Älsklingen idag, han har visserligen ett annat tempo i kroppen, min plan var inte att följa honom. Joggade iväg med Mats Sundin (Sommar i P1) i öronen. Snart såg jag Älsklingen försvinna. Joggade runt och var tillbaka vid start efter ca 40 min. Ett ok tempo tycker jag, stannade till och tog lite vatten innan jag fortsatte. 6km kvar, och en hel del ork och energi. Mats Sundin slutade prata efter ca 7,5km. Och därifrån gick Bongo song på repeat resten. Studsade enkelt uppför backar. Fick dessvärre ta en liten liten gång-pause efter den jobbiga backen, men sen joggade jag vidare. Dunket i öronen fortplantade sig genom kroppen och fick benen att trampa på.
Efter sista uppförsbacken går det utför och sedan platt ca 500m. På väg nerför sista backen kände jag att jag hade mer att ge och jag ökade tempot och spurtade i mål. Stoppade klockan på 1:19 helt slutkörd och stretchade ut mina stackars muskler som är de bästa som finns. De orkade springa 12km idag! Det har de aldrig gjort tidigare. Är inte det fantastisk? Om en vecka är det dags för årets stora löparmål. Satt efter att jag insåg att jag enkelt klarade av att springa 5km. Jag ska starta i Tjejmilen! Efter att ha gjort några försök att springa tidigare, som slutat med benhinneinflammation, hälseneinflammation, onda knän osv känns det helt fantastiskt att nu faktiskt klarat av att springa en mil och jag ska starta i mitt andra lopp för säsongen.
Löpning kommer jag att fortsätta med under sommarhalvåret, traggla på löpbandet inomhus är ingen favorit. Men det är faktiskt ganska skönt att komma ut i spåret och bara fokusera på sig själv och låta benen göra jobbet.
Så väljer jag att sammanfatta dagens träningspass. 6km-slingan i Ågesta stod på schemat. Jag bara ska klara av det. Två löppass till har jag planerat och sedan är det dags för Milen. På riktigt. Känns kul! Framför allt efter dagen.
Sa högt till mig själv innan jag gav mig av att ”det här klarar jag lätt!” Sen satte jag fart. Kände efter ungefär 1 km att det gick precis så lätt som jag hoppades. En känsla som brukar komma efter ungefär 3 km, det är lätt att springa, benen och musklerna vet vad de ska göra. Sen brukar den känslan försvinna igen efter ca 4 km… Men det är en sån dag idag. En bra dag, så visst skulle jag klara det. Fortsatte, det kändes som att jag sprang fort till och med. Närmade mig ”väggen” och tänkte pannben-pannben-pannben, men det ska gå. Och rätt som det var var jag uppe. Jag behövde inte kämpa. Hihi! Fortsätt springa, fortsätt springa, hörde Doris från Hitta Nemo tralla i bakhuvudet. Det var som att benen sprang med mig. Inte tvärtom.
Sista kilometern ökade jag tempot. Sprang i mål och stretchade glatt innan jag åkte hem igen. Nu är pyjamasen på och lite tv innan sängen står på schemat.
Solen lyser med sin frånvaro. Men jag ska springa idag! Har laddat med en 12-timmarsdag på jobbet.
Idag var jag ute och sprang efter jobbet, en finfin runda i LillJansskogen, och funderade lite. Det är fascinerande att man snörar på sig löpardojjorna, ofta inköpta för många dyra pengar, för att ge sig ut i skogen och springa. Man väljer en runda som är lagom lång, idag två varv à 3 km för mig. Man springer för att träna, för att kämpa, för att svettas, jobba och få bättre kondition. Ändå väljer man att gena i kurvorna. Varför då!?!? Idag tittade jag lite extra på personer som jag mötte och som sprang förbi, jag är inte ensam om att försöka spara in en meter eller kanske blir det två på hela varvet. Är det inte lite kul egentligen?
Löpningen gick över förväntan idag. Det gick inte lätt, men jag klarade i alla fall två varv, i ett okej tempo. När jag kom till ”mördarbacken” första gången ser jag en kille som tar sats nedanför och sedan kör intervaller uppför! Stackars människa! Men det är ju jättebra träning och helt frivilligt så jag ska inte tycka synd om honom. Jag väljer i stället att imponeras av att någon orkar och väljer att köra sina backintervaller i en 150-200m lång backe med bra lutning. Bra jobbat! Lämnade honom i backen och sprang vidare, mötte honom när jag sprang mitt andra varv igen. Han levde fortfarande 
Själv gick jag uppför andra halvan av ”mördarbacken” på varv två. Benen orkade inte, fast pulsen var inte så hög.
Nöjd och glad med vad jag presterat stretchade jag i lugn och ro i solen och nu ska jag inte göra så mycket mer alls idag.
Jag har fått tid för uppkörning. Jag bara ska klara det. Så den tid jag tillåts, av väder och sambon har tid, tänker jag köra så fort jag får chansen. Köra köra köra. Sen kan jag sätta mig på cykeln och åka iväg alldeles själv. Jag längtar! Jag är så nära nu.
Sen den 5 september står jag på startlinjen för Tjejmilen. Jag känner att denna utmaning har hamnat något lägre på prioritersskalan just nu. Självklart ska jag genomföra det. Målet är att ta mig runt milen, och jag ska försöka att inte fuska och gå. Däremot sätter jag inget tidsmål. Jag hade hoppats på att kunna säga att under en timme ska jag klara av. Men det har inte blivit så mycket träning som jag hoppades under sommaren. Jag har inte ens sprungit så långt som en mil än…
Så fort kortet är klart och jag kommer in i rutiner och tider på jobbet igen kommer nya stenhårda satsningar för höstens träning. Jag har en riktigt stor utmaning på gång. Det ska bli så kul!!
Vem kunde tro det när jag efter 0,7km fick den första regndroppen på näsan. Tittade framåt och mötte en kille som liksom jag tittade upp mot himlen med ett ”satan” i blicken. Jag visste att jag skulle ha lämnat Phonen…Men men, det kom kanske 5 droppar de närmsta 100 m och så mycket värre verkade det inte bli. Börjar det ordentligt tar jag 3km-slingan, lämnar Phonen i bilen och springer 6 till, tänkte jag och fortsatte optimistiskt. Och efter ca 2km började solen skina igen. Och när jag till slut kom i mål såg det ut såhär ovanför mig.
Jag började med att jogga 6km-spåret som var min plan från början. Men som sagt konditionen lämnade jag någonstans bakom mig när jag åkte på semester. Går det fortare att få tillbaka sin kondition än att arbeta upp den från noll? Det borde gå fortare nu eftersom kroppen vet lite vad jag väntar mig. Men det märker vi väl snart förhoppningsvis. Efter 6km gav jag mig på det jag tyst planerat hela tiden. Försöka med 3km-spåret också. Lovade mig själv att jag skulle få gå så mycket jag ville. Men i alla fall börja joggandes. Och jag joggade större delen av sträckan Det slutade med 9km på 1:08 vilket ger en snitthastighet på ca 8km/h och det är jag ju absolut nöjd med. Kommer jag under en timme på sträckan bara genom att inte fuska? Jag gick ju inte så mycket som 8 min, men under 1 timme är nästa mål. Måste börja köra lite längre sträckor nu, Tjejmilen närmar sig med stormsteg.
Mycket mycket nöjd med min tur i skogen kunde jag se upp mot en blå himmel och stretcha och träna lite vader innan jag åkte hem. Under tiden jag varit ute och slitit har Älsklingen slitit här hemma. Vi har fått vår nya säng levererad idag och nu står de bäddad och fin i sovrummet. 180cm känns oändligt jämfört med tidigare, så nu tänker jag breda ut mig ordentligt. God natt!
det blev inte mer än så. Men ändå, jag kom ut och sprang idag också! *stolt*
Efter jobbet snörade jag på mig skorna och stack ut i LillJans-skogen. Sprang till, runt och från 2,6km-slingan, jag gissar att det blev ca 4 km totalt. Hade först en liten plan om att springa 2 varv, men det var för varmt och jag var för trött. Det är finfina slingor att springa i LillJans-skogen, det finns tre olika att välja på. Men det är kuperat. Visst jag förstår ju att det går lika mycket nerför som uppför om man springer och kommer tillbaka till samma ställe = samma höjd över havet. Men ibland är det nästan att jag tvekar. Idag var en sådan dag, så det räckte med ett varv.
Sedan handla och fylla på i skåpen på landet. Ingen resa är bokad för semestern som börjar på måndag, så en hel del tid kommer att spenderas i stugan. Bara för att komma bort lite. Men det betyder ju att det kommer att finnas mycket tid till träning och om vädret förblir såhär kommer mesta tiden att spenderas utomhus.
Man kan svettas och man kan svettas. Idag har jag provat på båda varianterna, den ena är bättre än den andra. Vaknade imorse och hade en spännande dag framför mig. På förmiddagen bar det av till Gillinge för riskutbildning. Hade ingen aning om vad det egentligen innebar, nervöst, men spännande. Vi fick testa lite olika saker, styra på olika sätt, med o utan händerna på styret och bromsa hårt och ännu hårdare. Efter tre timmar ute i solen instängd i ett mc-ställ var jag, och de andra, fullständigt genomsvettiga. Så fort jag fått körkortet är det slut med krypkörning… Kul var det i alla fall och jag kan ju säga att det är nog en vettig utbildning, synd att inte alla som tar körkort (tex bil) får testa samma saker…
Kom hem strax efter tre och hade då gott om tid för att göra någonting med kvällen. Det blev tidig middag och senare färd till Ågesta för ett varv i spåret. Med en fortfarande stel axel hoppade jag över combat även idag 
Men springa kan man väl göra. Och det kunde jag. Utmanade mig själv att ta ett extra varv på 1km efter den vanliga rundan. Jag klarade det också! Det kändes som en riktig vinst. Dessutom lyckades jag med konststycket att ta mig förbi tre personer i spåret. Det kändes riktigt bra. En kille sprang om mig i slutet av långa slingan. Det var ju lite synd, men ändå ok. Under mitt extra varv hör jag hur någon närmar sig bakom mig. Attans! Jag ökade lite fram mot korsningen där 1km går åt höger o övriga, längre spår svänger vänster, då kanske han inte hinner springa om = jag vinner. Men även han svängde höger, och passerade mig ca 10m senare
Slutsats: jag sprang om 3 och blev passerad av 2. Hade en fjärde inom räckhåll, men det var precis på slutet, hon spurtade i mål och jag hade en km kvar.
Dagens facit; ca 7km, 46 min, 509kcal, högsta uppmätta puls: 93% av max, snittpuls på 86%.
Imorgon blir det mer jobb i mc-stället.
Senaste kommentarer